natten får mig alltid att bli väldigt sentimental. eller, inte natten i sig, bara väldigt ensamma och väldigt tysta tysta nätter. och nätter då jag inte har någon som andas bredvid mig. då tänker jag på dagar som idag, då jag träffat människor jag saknat, och skrattat, dansat och sjungit falskt till håkan hellström/lasse winnerbäck/kent på en gata någon stans i skenet av gatlyktorna. och då känner jag att jag måste berätta för alla mina vänner hur mycker jag verkligen tycker om dom - jag gör nog inte det tillräckligt ofta. tror jag. eller, det intalar jag i alla fall mig själv.

så kanske är det bara för att jag just kommit in, och har "de tomma stegen" fortfarande ekandes i öronen. kanske är det för att det är natt och datorns brummande och mina fingrar över tangentbordet är det enda som bryter tystnaden. kanske är det för att jag inte har någon att andas ikapp med i natt.

 kanske är det därför jag nu säger att JAG ÄLSKAR ER, alla ni som jag någon gång saknat, dansat med eller sjungit falskt till håkan hellström/lasse winnerbäck/kent på en gata någonstans i skenet av gatlyktorna. jag älskar er, jag hoppas ni vet vilka ni är. känner du dig det minsta träffad så ta åt dig, gör det! kanske är det för att jag är väldigt sentimental som jag säger så. 

kanske spelar det ingen roll?